Jag är en av dom! En av mina största utmaningar är att över vinna min egen rädsla, en rädsla för det okända, en rädsla för något som kanske inte ens existerar eller ens kommer att inträffa …
Att våga släppa taget om tryggheten som är så bekväm och invand men som håller mej fången ..
Att våga ta steg utanför min komfortzon, göra saker jag innerst inne vet behöver göras men som initialt känns obehagliga och skrämande.
När jag känner så brukar jag tänka på ”Skorpan” och det han sa i boken Bröderna lejon hjärta: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en lite lort”. Jag vet inte varför den meningen fastnat, men den känns äkta och talar till det lilla barnet i mej. Jag antar att vi alla har en liten ”Skorpran” i oss …
Nu är inte jag så modig som ”Skorpan” som bara släpper taget och fall ner i en mörk avgrund för att vakna upp i ett ännu vackrare Nangilima, nej det steget är nog för stort för mej just nu!
Jag har dock tagit mod till mej att klättra ner i det okända med en säkerhetslina om magen, inte för att jag egentligen vill komma tillbaka upp utan för att jag behöver ha en känsla av trygghet och kontroll… bara att linan finns runt min mage hjälper mej att slappna av och våga mej djupare ner. Kanske är det mitt sätt att göra min inre resa, kanske är det så här det ska vara för mej? Fast jag har svårt att acceptera det när jag ser hur modiga andra är, som kastar sig hejdlöst in i det ena och det andra till synes utan rädsla eller tveksamhet och dessutom LYCKAS!
Jag vill också kunna göra så!- Snabbt, smärtfritt och enkelt!
Men om jag nu bara fokuserar på min verklighet och det som är sant för mej så går det emot hela min natur att göra så …
Det är inte jag och så länge jag inte kan acceptera mej själv som jag är så skapar jag bara mer problem åt mej själv.
Så låt oss nu titta rent logiskt och fakta mässigt på detta så blir det genast enklare! Det finns två val, that is it!
1. Jag kan se min långsamma nedstigning som en avgrunden, en jobbig transport mellan det som är och det som kommer.
Eller så kan jag välja att
2. Se att min långsamma nedstigning i det okända som en fantastiskt resa, tänk så mycket jag hinner se, utforska och uppleva på vägen ner som jag aldrig hade sett i ett ”fritt fall”. Saker som berikar och fyller mej med ett fantastiskt innehåll och register till det som väntar! Och obehagligt behöver det ju inte per automatik vara bara för att det är okänt?
Allt blir plötsligt solklart, jag känner mej lugn och glad! Allt är som det ska!
Och det enda jag gjorde vara att ifråga sätta mitt eget tänkade och synsett!
”Nog finns det mål och mening med vår färd –
men det är vägen som är mödan värd”Karin Boye