Under helgen som varit har jag fått möjlighet att återupptäcka och njuta av ”ansträngningslöst görande”, vet inte ens om det ordet finns i det svenska språket men det är ett så behagligt tillstånd. Ja visst, var jag trött, det var tidiga mornar och sena kvällar, mycket att göra, tänka på och pyssla med men det flöt på av sig självt även fast jag var så aktiv.

Så vad är det?
För mej handlar det om att göra något, men utan att ”Pusha” eller trycka på för att det ska hända något, det liksom sker av sig självt. Att hitta en inre balans och följa mina impulser av att både vara social och kunna gå undan, samt att i en struktur och ordning kunna göra saker med lätthet och avslappning i mitt egent tempo, flöde och lita på att det funkar.

Jag är helt säker på att du också någon gång upplevt det men kanske inte tänkt på det! Det kan vara små saker som att fixa en glödlampa som blinkar och stör, till att ställa sig och baka bröd sent på kvällen bara för att du ville och hade lust …
En impuls eller ett infall av att göra något som i sig självt kräver en ansträngning men i och med att du har en så stark impuls och en så stark känsla av att vilja göra det att när du gör det så känns det inte jobbigt!

Motsatsen till det är, ”ansträngande icke görande”. Låt mej ge ett exempel på det …
Du sitter på ett möte och vill säga något men gör det inte, det finns en impuls och kroppen är redo men du följer den inte … notera vad som händer med din kropp, kanske spänner du dej i nacken, i bröstet och andas ytligt. En känsla bubblar upp av irritation och frustration … du håller tillbaka och biter ihop käken! Det blir en ansträngning att inte göra något, att inte följa impulsen.

Jag är inte ute efter eller vill skriver om inte galna, stora omvälvande impulser! Det jag är inte ute efter är de små, subtila impulserna som kanske att ändra en kroppshållning, så att vi kan andas bättre eller att tillåt oss själva att sätta ner och blunda eller gå undan om vi känner att situationen eller personerna runtomkring oss påverkar oss. Just för att de är dom små impulserna som gör skillnad i allt!

Jag vill också inspirera och utmana andra att bli mer medveten om vår egen kropp och de impulserna som den skickar till oss. Det är egentligen inte svårt men vi rör till det med att tänka och analysera sönder signalerna och därmed förvinna upp i huvudet och låsa oss. Att säga ja till oss själva och det som sker inom oss (vad kroppen gör och vilka känslor som rör sig) tillåta det, säja ja till det ger en avslappning, en ny öppning för något annat istället för att spänna och krampa.

Det finns många bra övningar men det som jag tycker är bäst är ”konstellationer i olika former”, som ger en möjlighet att genom ett verkliget scenario ur ditt liv få öva upp dej själv att följa dina impulser och signaler, till ett mer ansträngningslöst förhållningssätt i dej. Det fantastiska med den typen av övning är att du inte glömmer, allt lagras i kroppen på cellnivå och även om du skulle glömma bort så hittar du snabbare tillbaka igen.