Och det är just då när man tror att man fattat meningen och hur det funkar, hur det ska vara och har flyt … det är då det händer … livet, det om inte kan planeras eller schemaläggs .. det som bara händer .. från ingenstans som en blixt från klar himmel!

Matten rycks undan och vi ramlar ihop i en hög och oavsett hur mycket man jobbat med sig själv, hur mycket coaching eller terapi man gjort så blir man fortfarande lika paff och tagen på sängen! Det är fascinerande hur vi människor funkar, hur snabbt man glömmer och hur selektivt minnet är. Jag borde veta vid det här laget, jag har ju varit med ett tag, har massor av erfarenheter och kunskap och ändå åker jag dit om och om igen!

Och det är min starka övertygelse att detta händer av en enda anledning och det är att vi då behöver komma ner på jorden igen, kliva ner från våra höga hästar och släppa egot. Per definition släppa tanken på att veta, istället bli nyfiken på vad som händer! Släppa tanken på vad som ska bli/skapas och fokusera mer på att vara det som redan är! Och sist men inte minst, inte vara rädd att omvärdera definitionen av oss själva …

Till det behövs:
Tålamod – en avslappnad acceptans inuti dej själv, då kan saker och ting hända men ofta i en annan ordning än den du hade tänkt dej.
Ödmjukhet – för det som är och det som händer runt omkring oss samt bli mer observanta på oss själva men också på miljön och människorna omkring oss.
Tillit – att låta den delen av oss som är inkopplade i en analytisk evighetsloopen av kontroll att sluta älta, analysera och börja slappna av! Börja lita på att Universum och existensen har din rygg och att du kommer klara dej på något sätt hur det än blir.

För jag tror att tecken och information har hela tiden visat sig på ett eller annat sätt (bl.a. fysiskt som en magkänsla eller olika indikationer i händelser) men vi väljer att sticka huvudet ner i sanden och inte se eller inte förstå pga. av rädsla (kanske för att det skulle sabba våra planer och illusioner).

Med andra ord alla dessa kriser är helt enkelt ett mirakel som inte hade några andra sätt att nå dig på. ”A wake up call”
Och vi kommer hamna där igen och igen, på ruta 1, tills vi fattar, tills vi väljer att se och följa det som händer runt omkring snarare än att krampaktigt hålla oss fast i vår plan och tanken /idén om hur allting ska vara! Låt oss inte glömma alla strategier vi skapar för att undvika rädslor! Vi är också så fantastiskt bra på att ljuga för oss själva och omforma verkligheten till det svar vi vill ha och som passar oss!

Är du en av dom som livet precis slagit till med ett baseboll trä, eller fått mattan undan ryckt så att du hamnat på ruta 1 igen, Grattis! Ta chansen och lär dej ödmjukhet, tålamod och tillit till livet och dessa kringelkrokar, för när du kan bemästra den färden så är du framme vid målet!

Tills dess är det bara att borsta av sig gruset, plåstra om såren och och hoppa upp på hästen igen 😉
Nästa gång kanske du inte ramlar lika tungt och snabbare kommer upp i sadeln igen!