Jag upplever det lite som en björn som vaknar upp från en lång vintersömn och kommer ut ur sitt vinteride. Ljuset sticker i ögonen, kroppen känns tung och stel, allt går långsamt och segt. Längat efter varm luft i mina lungor, ett par solglasögon att sätta på mej, slänga av mej alla vinterkläder som tynger ner och bäddar in och låta solenstrålar värma min vita hud.
Det låter konstigt, ljuset och värmen kan pigga upp och men kan också tynga ner..
Faktum är att våren och ljuset gör att dygnsrytmen förändras och det blir en förändrad hormonell påverkan (d.v.s. de hormoner som reglerar sömn, vakenhet, melatonin). Vilket betyder att de som redan är känsliga blir ännu känsligare och man kan även få ett ökat sömnbehov.
Ljuset och värmen gör också att vi konfronteras mer med vår egen sociala situation (så som ensamhet, problem i familjen eller i vänskapskretsen) eftersom man under den ljusa tiden på året umgås mer med människor. Det känns också som att det finns en skör social förväntan i luften! En förväntan som balanserar på en hårfin linje mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker …
Det du kan gör för att må bättre är att:
– Ha bra sovvanor
– Äta hälsosam och balanserad kost (unvik socker)
– Försök att minska stressen i vardagen
– Var fysisk aktiv, rör på dej på ett eller annat sätt
– Försök vara mycket utomhus gärna i naturen och med djur
Sist men inte minst vill jag säga håll ut, till alla er som känner igen er. Det finns en ljusning på andra sidan, det gäller bara att hålla i och inte ge upp! Skickar även med min favorit dikt i ämnet från Karin Boye.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.